Avslut och omstart

Även om det är dött i bloggen så lever det på andra områden.

Vi ska få en bebis till.
Jag börjar om.
Nu tänker jag gå upp i lugn och ro för att sedan gå ned i lugn och ro nästa höst.
Lite klokare. Lite närmare mig själv.
Som ni märker så har jag inte tid, kraft, intresse att fortsätta den här bloggen, så härmed avslutar jag den.

Kanske kommer jag igen, någon annan gång, någon annan stans.

Puss på er som läst!

Måndag morgon

Mikroträning enligt plan i torsdags, renovering enligt plan i helgen och en underbar Fars dag med massor av mat och barnbus. Jag har den härligaste lilla familjen! Även om vi får sova lite i det minsta laget så är ju alla friska och alldeles, alldeles underbara.

Upp tidigt imorse och på jobbet redan vid halv sju. Nu är det fyra timmar sedan frukostgröten och jag är utsvulten! Fiberbulle och apelsin till fikat, men tyvär inget ägg. Jag hade velat ha ägg känner jag. Inget som intresserar er kan jag tro, men i brist på annat att skriva om.

Det ser ut att bli vackert väder och jag passar på att lova mig själv en snabb promenad utomhus på lunchen.

μ – motion

Jag får inte sova.
Det verkar vara permanent.
Livet måste fortsätta ändå. Och mitt liv är sig inte LIKT utan träning.
Ibland känns det nästan inte som ett liv, utan mer än enda lång väntan.
På sömn.
På energi.
På att kunna komma igång igen. Var tanka energi om man varken får sova eller träna?

Jag tänker därför införa MIKROMOTION, under devisen ”less is more than nothing”.

Mikro är 10 minuter cykling + 3x1minut planka + lite stretch av det nödvändigaste.
Mini lägger till antingen överkropp eller underkropp, 3-4 basic övningar. Luststyrt.
Midi kör ovanstående men lite intensivare, kanske Tabata, kanske till utmattning, kanske cyklar lite till….
Maxi ska jag låta bli.

Okej. 4 gånger i veckan, så att det blir någon ordning.

Snabbvisit på hemmagymmet

I lördags kändes det som dagen D. Dagen då jag skulle sätta igång att träna igen. Jag bestämde träningsdejt på distans med ena systern och tio i nio var jag igång ( jo, för jag vill ju äta både innan och efter träning).
Det blev 10 minuter cykling, rörelseträningsuppvärmning och tre cirklar med
– armhävningar på boll
– KB sumo squats
– Enbens höftlyft med stödfoten på bänk
– Ryggresingar på boll
– Planka på boll
– Snatch  (H+V)

Gött! På den kicken lyckades jag sedan bädda rent i alla sängar, rensa upp i köket och storstäda hela badrummet. Sen var jag genomsvettig och behövde storstäda mig själv.
Nu är förkylningen tillbaka med halsont och svullna körtlar. Men det var kul så länge det varade.

Mmmm salladslyx

Torsdag och jag är inne på 4 helt godisfria dagen. Känns som min nya överenskommelse med mig själv angående lördagsgodis funkar. ICA-butiken har börjat med världens finaste salladsbar och idag får jag en supersallad för 50 spänn till lunch. Keso, bönor, tonfisk och grönsaker som ger mig något (istället för färdigsalladernas dressingdränkta isberg och gurka). Love love.
När jag vant mig vid lördagsgodis och slutat ha nedräkning varje ½-dag så ska jag ge mig på mackorna. För utan godis och mackor så är min kost riktigt bra. It´s a plan. Imorgon är det fredag och då är bageriet öppet. Då kan man köpa fröknäcke. Love love love. Det är ett  mer än OK substitut för annat bröd. Det är de godaste mackorna man kan äta. Kruxet är att man äter för många.

Ödmjukhet

Ja jösses som tiden springer ifrån mig.
Nu är jag hyfsat frisk. Hyfsat utvilad. I hyfsad balans.

Det känns som om vi har hittat vardagsflytet igen. Lillan sover lite, lite bättre.
Nu är det mest mellan 23 och 01 som hon vaknar och det kan jag leva med, dessutom har jag satt in en offensiv för att lära henne att lägga sig ned och komma till ro.
Istället för att JAG ska lägga ned henne och stoppa om henne så får hon göra det själv. Med mycket beröm när hon lägger sig. Det verkar fungera för oss båda.
Konstigt att det som är så lätt för vissa är så svårt för andra. Sova lugnt, den naturligaste saken i världen för mig och sonen. Klurigt för maken och dottern.

Nåväl. 2012 har hittills varit en läxa i ödmjukhet. Jag orkar inte hur mycket som helst.
Jag har förstått att jag kommer att få börja om nu. Lite klokare. Inte från noll, men inte heller med en flygande start.

Det känns lite vemodigt att ett helt år snart gått utan några resultat svart på vitt. Mycket har skett på hjärnkontoret och jag tror att det kan sammanfattas ungefär såhär.
Jag kan inte låta det hänga på VILJA.
Jag vill än det ena, än det andra. Ibland vill jag så mycket att det blir fel. Ibland vill jag inte alls och det blir också fel. Viljan är en känsla, och för mig är känslor för det mesta ganska flyktiga om än ack så starka.
Jag kan inte tvinga mig själv att vilja gå upp på morgonen och träna. Jag önskar att jag ville – men det är inte samma sak. Jag kan inte tvinga mig själv att vilja äta nyttigt.

Det måste handla om att göra det till en vana. En rutin. Något jag bara GÖR. Något jag inte ifrågasätter. Som att jag vet att jag mår bättre när jag inte låter tvättberget växa utan tar tag i det en liten stund flera gånger i veckan.
Det känns som om jag skrivit det här förut, men nu känns (haha) det som att det sjunkit in. Inte: Jag VILL göra det till min vana, utan jag accepterar att det måste vara min vana.

The drugs don´t work

Någonting är definitivt på gång med mina matvanor. Jag har ätit bättre och bättre, renare och renare under hösten. Jag väljer mer medvetet.
Det händer fortfarande ganska ofta att jag äter godis. Men jag funderar på det en lång stund innan (ska jag eller ska jag inte?) sedan köper jag mycket mindre än jag gjorde förut, äter lite av det, slänger det mesta och känner sedan efter hur jag mår i kroppen.
Jag mår inte alls bra av det.
Jag får huvudvärk. Hjärtklappning ibland. Blir trött. Ofta illamående, eller liksom KONSTIG i kroppen.

Jag känner starkare och starkare att det inte är värt det. Lite på samma sätt som jag nästan aldrig dricker alkohol i några mängder längre. Eller, rättare sagt – jag dricker ju nästan aldrig. Överhuvud taget. Det är inte värt det.
Det skumma är att å ena sidan vara glad, nöjd och stolt över att ha kommit hit – å andra sidan känna sig lite tjurig över det. Jag har jättestor motvilja mot bloggen nu. Det märker ni säkert. Inläggen duggar inte tätt här. Jag kan inte säga annat än att det handlar om att jag inte riktigt är framme ännu. Jag vet inte vad jag ”ska äta istället” och min inre treåring tycker att det är bloggens fel. Eller något i den stilen.
RÄTTELSE: Ni vet att jag vet vad jag ska äta istället. Vi är bara inte riktigt överens om det, jag och treåringen.🙂

Jag tror att om jag nu skulle få fart på träningen så skulle jag få den där kicken som jag letar efter i skafferiet. Och med den mat jag äter nu och den träning jag körde förut så skulle det hända bra saker.
Så vad väntar jag på? Sömn.

Förra veckan var jag sjuk. Den här veckan har jag inte fått sova två sammanhängande timmar någon enda natt. Säg att jag somnar vid halv elva och stiger upp igen vid sex. Däremellan har jag klivit upp och duttat med barnen 6-7 gånger.
Varenda natt.
Jag ska ärligt säga att jag förtvivlar lite över den lilla tösen som sover så oroligt.

Och utan träning, ingen träningsblogg.