Ödmjukhet

Ja jösses som tiden springer ifrån mig.
Nu är jag hyfsat frisk. Hyfsat utvilad. I hyfsad balans.

Det känns som om vi har hittat vardagsflytet igen. Lillan sover lite, lite bättre.
Nu är det mest mellan 23 och 01 som hon vaknar och det kan jag leva med, dessutom har jag satt in en offensiv för att lära henne att lägga sig ned och komma till ro.
Istället för att JAG ska lägga ned henne och stoppa om henne så får hon göra det själv. Med mycket beröm när hon lägger sig. Det verkar fungera för oss båda.
Konstigt att det som är så lätt för vissa är så svårt för andra. Sova lugnt, den naturligaste saken i världen för mig och sonen. Klurigt för maken och dottern.

Nåväl. 2012 har hittills varit en läxa i ödmjukhet. Jag orkar inte hur mycket som helst.
Jag har förstått att jag kommer att få börja om nu. Lite klokare. Inte från noll, men inte heller med en flygande start.

Det känns lite vemodigt att ett helt år snart gått utan några resultat svart på vitt. Mycket har skett på hjärnkontoret och jag tror att det kan sammanfattas ungefär såhär.
Jag kan inte låta det hänga på VILJA.
Jag vill än det ena, än det andra. Ibland vill jag så mycket att det blir fel. Ibland vill jag inte alls och det blir också fel. Viljan är en känsla, och för mig är känslor för det mesta ganska flyktiga om än ack så starka.
Jag kan inte tvinga mig själv att vilja gå upp på morgonen och träna. Jag önskar att jag ville – men det är inte samma sak. Jag kan inte tvinga mig själv att vilja äta nyttigt.

Det måste handla om att göra det till en vana. En rutin. Något jag bara GÖR. Något jag inte ifrågasätter. Som att jag vet att jag mår bättre när jag inte låter tvättberget växa utan tar tag i det en liten stund flera gånger i veckan.
Det känns som om jag skrivit det här förut, men nu känns (haha) det som att det sjunkit in. Inte: Jag VILL göra det till min vana, utan jag accepterar att det måste vara min vana.

Annonser

Verkligheten

Huvudvärk delux hela veckan. Trånga bihålor och allmänt ljusskygg.
Noll träning – däremot rätt bra med jobbstress. Mr Boss-man passade på och maila mig för att säga att jag skulle ”akta mig för rundgång i familjen”.

Eh, jaaaa…vad säger man?
”Jo, lille vän du förstår att mamma är lite rädd för att vi ska smitta varandra med baciller om vi pussas innan du har slutat förskolan”

Tur man har hampamixen för de där goooooda hödrinkarna man är jättejättesugen på. Not.

Dag 4 – eller NU måste det väl ha hänt saker?!

Satt i bilen idag på väg till dagis och småskrattade åt mig själv.
4 dagar av bra mat och träning och jag tycker att jag borde ha gått ned en sisådär 2 kilo. Det vore väl inte mer än rättvist när jag varit så duktig, eller…..???
Behöver jag säga att inget, absolut inget, har hänt på vågen och att jag faktiskt förstår själv hur fånig jag är.

Tålamodet har inte vuxit till sig över sommaren. Jag är mig lik.

Nåväl, jag mår prima. Solsken i rutan idag och hösten är underbar. Helkroppspass ikväll och jag tror att jag får sällskap. Oh joy!